Syftet med en resa kan ha betydelse för om och hur mycket en person väljer att klimatkompensera, visar en ny studie.
– Vi tänker inte strikt rationellt kring klimatkompensation, känslor och systematiska tankefel spelar också in, säger Patrik Sörqvist, professor i psykologi.
Tanken med klimatkompensation är att den som orsakar utsläpp betalar för att motsvarande mängd utsläpp ska minska någon annanstans. Det kan ske genom att pengarna går till köp av utsläppsrätter, plantering av skog eller utveckling av förnybar energi.
Men frågan är om valet att klimatkompensera bara styrs av mängden utsläpp, eller om det kan finnas andra bakomliggande skäl.
Två experiment som grund
I en ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Frontiers of Psychology har forskare på Högskolan i Gävle undersökt de psykologiska mekanismerna och motiven bakom klimatkompensation genom två experiment.
I det första experimentet fick de 500 försökspersonerna ta ställning till hur många träd som behövs för att kompensera för en flygresa med en viss mängd utsläpp. För hälften av deltagarna beskrevs att syftet med resan var att skicka flyktingbarn till en krigszon, medan det för andra hälften beskrevs som att syftet var det motsatta – att rädda flyktingbarnen ur samma krigszon. Utsläppsmängden för resorna var densamma.
Det visade sig att de som fick ta ställning till resan med det omoraliska syftet, det vill säga att transportera barn till ett krigsområde, tyckte att kompensationen då behövde vara större än när syftet med resan var gott – trots samma mängd utsläpp.
“Borde vara ren matematik”
I det andra experimentet vägdes även deltagarnas kunskap om klimat och utsläpp in, och forskarna lade till ett neutralt syfte med resan, utöver det moraliska och det omoraliska.
Syftet med resan påverkade fortfarande uppfattningen om behovet av klimatkompensation, även för de deltagare som hade goda kunskaper om koldioxidutsläpp. Det visade sig också att neutralt eller gott syfte med resan inte skilde sig åt särskilt mycket vad gäller den mängd klimatkompensation som behövdes enligt försökspersonerna. Men, precis som i det första experimentet, stack omoraliska resor ut som det som behövde mest klimatkompensation.
– Det här visar att medlidande avgör när och hur mycket vi klimatkompenserar, trots att det egentligen borde vara ren matematik hur mycket och om vi ska kompensera för en viss resa, säger Patrik Sörqvist, professor i psykologi och en av forskarna bakom studien.
Studien stärker också tesen från tidigare forskning, att människor strävar efter balans i ett moraliskt konto. Och det här sättet att tänka verkar inte bara gälla balans i sitt eget beteende, utan också balans i saker som ligger utanför oss själva.
– Ett moraliskt beteende som att donera panten till välgörenhet i affären följs ofta av ett mindre moraliskt beteende, som att inte välja ekologiska varor när man handlar efter att ha pantat burkarna. Samma tankefel verkar ha betydelse för klimatkompensation: Människor blandar in saker som inte har med utsläppsmängden att göra, säger Patrik Sörqvist.
