Stora möjligheter för digitala tjänster som lyckas skapa tillit

En stor del av våra dagliga interaktioner, eller åtminstone den initiala avgörande delen, handlar om att bedöma motpartens intentioner.

Under tidiga dagar av människans existens utvecklade vi tekniker och system för att hålla oss på den säkra sidan. Vi förlitade oss på skvaller inom våra stammar för att lista ut en persons meriter och på så sätt kunna avgöra chanserna för en positiv upplevelse.

Om någon främmande närmat sig vår innersta krets, var vi intelligenta nog att förvänta oss det värsta, och då gå ihop för att jaga iväg denna främling. Genom det här beteendet har vi efter tusentals år utvecklat en form av rädsla och partiskhet mot det som ännu är främmande.

Det som en gång i tiden varit en nödvändig egenskap, har nu snarare blivit begränsande. I dagens globala ekonomi, där antalet transaktioner ökar, samtidigt som vi behöver dela våra begränsade resurser, bör vi hitta sätt att kringgå det här beteendemönstret och förlita oss på ny teknik som är designat för att framkalla förtroende.

Du har förmodligen hört historien om hur Airbnb kom till i början av det som sedan skulle komma att kallas delningsekonomin. När de nu har förvaltat över 500 miljoner besöksnätter genom sin plattform, kan de betryggande säga att de lyckats med att designa ett förtroende.

Det fundamentala som de lyckades med var att omvandla tidigare nämnda negativa egenskaper innefattande rädsla och partiskhet till hjälpsamma recensioner på deras globala plattform, vilket stärker känslan av gemenskap genom att skapa relationer som sträcker sig utöver transaktionen.

Men, hur designar vi för förtroende när det inte finns något community?

Bild: www.mycardia.se

När interaktionerna endast innefattar transaktioner och inträffar med flera års mellanrum, och när man inte har några meriter att hänvisa till? När risken är hög och expertisen är låg? Som till exempel när man köper eller säljer en begagnad bil.

För att undvika den skräckfyllda känslan av en dålig affär, har vi anförtrott oss till någon som påstår sig vara en opartisk medlare – bilhandlaren. En person som i verkligheten är partisk, har stora kostnader att stå för och ett intresse i att driva vinst i sitt eget företag, genom att öka sin marginal från både säljaren och köparen.

Cardia är en Stockholms-baserad startup på resa mot att lösa detta problem. De har insett att en digital plattform med rätt partnerskap, kan göra ett bättre jobb att medla mellan den privata köparen och säljaren. De erbjuder samma fördelar med värdering, smidiga transaktioner med avbetalningsalternativ, automatiska överföringar av ägandeskap, garantier och försäkring. Allt till en bråkdel av kostnaden för bilhandlaren.

På liknande sätt finner vi den finska startupen Blok, som nu expanderar till den svenska marknaden med dess digitala fastighetsmäklartjänst. De erbjuder algoritm-baserade värderingar, virtuella lägenhetsvisningar och digitala underskrifter, och har hittills sålt 1500 lägenheter i Finland till ett totalt värde av 350 miljoner dollar.

Vi befinner oss fortfarande i ett tidigt skede med dessa digitala lösningar till våra transaktionsbesvär. Trots det kan vi räkna med att de kommer att dyka upp i fler industrier och riva upp gamla standarder fyllda av misstro, med en strävan mot att minska friktion och öka delandet. Detta kan i sin tur skapa en framtid där vi lyckas skapa mer från mindre.

Om dessa tjänster lyckas behålla sin strävan mot mål som är gynnsamma för konsumenten, företagen och de anställda i denna nya gigekonomi, blir det största hindret att våra reglerande system inte utvecklas i samma takt.

På tal om reglering, friktion, misstro och deltagande – Ett spännande experiment har pågått i Estland de senaste 15 åren, då de skapade det första utkastet för ett nytt juridiskt ramverket och påbörjade arbetet mot online-röstning år 2002. Tre år senare blev detta en verklighet.

Landet som hyser 1,3 miljoner invånare, är ett av de mest uppkopplade länderna i världen. Ungefär 91% av befolkningen har tillgång till internet i hemmet.

Av de invånare som har rösträtt, har över 90% tillgång till ett ID-kort som inkluderar en digital signatur som tillåter dem att signera digitala transaktioner, deklarera online och använda internet till att utföra sina vardagliga bankärenden.

Som tidigare nämnt, är detta fortfarande ett experiment. Dock ett framgångsrikt sådant.

Förutom den tekniska säkerhetsaspekten, kan man definiera de nödvändiga stegen mot att designa förtroende i detta system på följande sätt:

  1. I-voting är ett alternativt tillägg till det traditionella röstningssystemet med papper.
  2. Att kunna rösta tidigt och redigera sin röst, uppmuntrar till interaktion.
  3. En digital röst är alltid sekundär till en traditionell röst, vilket skyddar invånarna och systemet från försäljning av röster.
  4. Om det inte räcker, kommer även alla påkomna röstförsäljare att straffas hårt.

Dagens ökande digitalisering och globalisering utvecklas snabbare än vår egna förmåga att kommunicera på en skala av flera miljoner snarare än de dussin interaktioner vår hjärna har utvecklats att klara av. Ett ökat behov och nya möjligheter uppstår för de som designar mjukvara som kompenserar för våra brister. Mjukvara designat för att framkalla förtroende.